Mina känslor inför gymnasiet var fyllda av rädsla och frihet. Jag gick in med inställningen att ha kul, men att hitta nya kompisar var inte aktuellt då jag redan var trygg med vännerna från Burträsk.
Även om klassen och linjen kändes superbra, så var första året ett helvete. Jag visste att jag hette Lisa Andersson men tyvärr inte så mycket mer än det. Jag tappade allt, verkligheten, mig själv och mycket mer.
Men jag tog revansch mot allt och alla, och jag har många fina människor att tacka för.
(Ni vet vilka ni är, och min tacksamhet är oändlig)

En av de stora vändpunkterna var i fjol, i början av juni. Genom en slump blev jag  med andra ord kastad i väggen och insåg vem jag faktiskt var. Jag fick veta där och då att de människor som då "bara" var mina klasskamrater blev några av mina närmsta och viktigaste människor i mitt liv.
Resten av skoltiden har varit tuff, och förjävlig, ibland ogenomförbar, ordet var tufft. Kanske lite tuffare än många andras skolår. (Det här handlar absolut inte bara om mig själv)
Mitt psyke har fått jobba nå jävulskt mycket varendaste dag. OCH TITTA, nu står vi här och vi lyckades att ta oss genom dessa år.

Även om det är över, så kommer jag aldrig att stänga kapitlet gymnasiet. Jag kommer att låta det stå öppet, så jag alltid kan reflektera bakåt. Jag är faktiskt STOLT! - mina älsklingar ni vet också vilka ni är!