Hur långt bort jag än är från er, så är ni alltid med mig på min underarm...
Rubriken får tala.....
Tiden är kommen att dela med mig till Mrslisa om mitt frivilliga ärr som jag gjorde i början av juli.
Det var ingenting spontant, utan två år tog det mig att veta hur min första tatuering skulle se ut.
Den första bilden var min inspiration. När jag såg den bilden kände jag att YES, nu har jag det!
Jag ser fram emot när jag sitter i en gungstol på ålderdomshemmet och bläddrar bland mina rynkor, längst under hittar jag min tatuering. Då ska jag be två sköterskor hålla upp rynkorna med deras fingrar så resterande gummor och gubbar kan få sig en kik på min värdefulla tatuering.
Jag ska då berätta för alla dom hur betydelsefulla mina syskon har varit och är för mig.
Mitt hjärta kommer alltid slå ett extra slag för dig Linnea och för dig Simon.
