Måndag

Jag sprang på Burträsks längsta cykelväg. 
När jag vrider huvudet åt vänster ser jag ett barn som jag har jobbar med i några veckor nu.

Jag ser även att barnet inte cyklar på cykelvägen.

Jag ser även att det är tre bilar som står och väntar in barnet och trycker med sina fötter på bromspedalerna.

Jag ser även att barnet inte ser bilarna.

Sist men inte minst, barnet släpper ena handen från styret och vinkar
"Heeeej Lisa, varför springer du??"
Detta under vingliga omständigheter.

Just då hoppade mitt hjärta tusen hopp!
 
Jag skriker med en panik i rösten.
"Kom hit på den här vägen nuuuu nuuu nu!"

Uuurrssch hatade den stunden på den här dagen!

Nu är det fredag på riktigt

Mitt mucka inte armband har suttit på min högra arm nu snart i ett år.
För att påminna, så menar man såklart att det är cancern som inte ska mucka.

Armbandet får vara medom
mycket. 
Tillochmed på fina tillställningar som nyårsafton och julafton ja ja ja!

Då kommer vi till ett litet MEN!

I måndags försvann armbandet, pch mest ledsen var såklart jag själv. 
Men idag så kom en liten unge på förskolan springandes med mitt armband. Barnet som inte har lärt sig att prata än visste så väl att armbandet brukar pryda min arm.

Det här gjorde självklart min dag!
Lisaaaa glaaaaad!







Tur vi ivarjefall var söta

Hade ett oöppnat sms!

Jag tar min tid och öppnar smset som innehåller 1 stycke bild!
Kuuul tänkte jag! 
Avsändaren var min gode vän numer också granne Nikolina.

 Jag tror ni förstod att jag lämnade lite rum till ett ordentligt skratt efter att få se  vilken bild jag just hade fått! 






En och två och tre indianer...

Sååååååklart hänger mina indianer med!
Ni som känn mig väl, är nog inte värst
förvånad. 
Dessa har följt med mig i minst 14 år, så varför bryta plötsligt?
Nejnej! 
De är bara med sådetså punkt! 




Lägenheten

En vecka har gått. För varje dag som går så blir lyan mer och mer beboelig.
Känns otroligt bra att få en stor yta som jag kan kalla mitt ide!
men med benämningen hem, menar jag såklart mamma och pappas hus. 
Det är skrivet i sten, att hemma är där jag lärde mig att gå, prata och leva!






Mina flickor

Alltså dessa två flickor. Jag tro ni har fattat snart att jag är helt besatt av de!





Blånaglar

-Jag har inte nagellack 
-Jag har inte tappat en tegelsten på fot'n
-Jag har inte sparkat i en golvlist

Nejnej! Man får visst blånaglar av att springa halvmara...





Olivia

Ibland fångar man rätt ögonblick på rätt bild! 




Söndag

Såhär se en vanlig spontan söndagsmiddag ut för oss. 
Anderssons vid samma bord! 
Sån lycka!




Min röst

Som nämnt har jag hängt med stora barn den här veckan.
Barn är ärliga, det uppmuntrar jag.

Ett barn påstod att när jag jobbade på kiosken så hade jag en ljus röst.
När jag helt plötsligt blev fröken så hade jag mörk röst.

Hahaha, kan absolut ligga någon sanning i detta. 
Jag ska analysera det där påståendet! 





Skolstarten

Skolstart imorgon!
Såklart menar jag att Burträskbarnen har sin skolstart imorgon. 
Jag, har turen att få vara med.

Jag vet att de har längtat så otroligt mycket efter denna dag.
Jag försöker att minnas tillbaka till den känslan när jag längtade till skolan, men den känslan hittar jag inte riktigt..

Det ska dock bli en liiiite roligare arbetsdag för mig imorgon.






Den där Lisa!

Då har jag ägt nycklarna till lägenheten i två dagar. Det flyttas i en lagom takt.

Det finns en sak som jag inte gillar med att flytta. (ÅsiktsLisa är på G).
Att vara beroende av andra..

Jag vill kunna själv, jag vill själv.
Jag och treåringarna på dagis (och Alma1,5) vi kan själv!!!

En standardkommentar som jag har fått höra senaste dagarna, det är.
"Vänta på att någon hjälper dig".

Nej, nej, nej åter nej!! Jag vill inte vänta.
Då kommer SurLisa fram. 
Och SurLisa! Hon är jäkligt händig. 
Då händer det saker! Det är bara att hålla i hatten. Jag gillar SurLisa. 
Då blir saker gjort minsann.

Så behöver ni hjälp med att flytta? Fråga inte Lisa! Hon kommer säga, mjaaaaa.
Fråga SurLisa! Backa undan och låt hon göra jobbet! 






Dagen efter

Jag tänkte inte ens nämna hur min kropp mår idag. Helt ärligt så spelar det ingen roll. För mitt leende är på topp ändå. 
Jah tror ni kan tänka er. Att presentera mig som 21 år idag, känns inte direkt rimligt. Lägg på 70 år så känns det
mer verklighetstroligt.

Imorgon tag jag emot nycklarna till mitt nye hem. Märklig känsla! 
Men jag tror jag älskar den.




Historien om halvmaran

Anmälan & träning 
Den 17:e maj anmälde jag och Karro oss till Tavelsjö halvmaraton.
Det tog 15 minuter från idé till bokning. Kan absolut vara min galnaste impuls hittills.

Skada och dåliga förutsättningar
Jag tänkte att på tre månader hinner man få till en bra träning.
Det gick suveränt enda tills juli kom...
Jag samlade på mig flera muskelinflammationer.
För två veckor sen så haltade jag.
Så vila och voltaren fick bli min taktik.

Själva loppet 15:e augusti
Så kom den här veckan mitt i augusti.
Jag bestämde mig dock för att åtminstone starta loppet, sen kliva av efter en stund.

Efter de första 8 km tog jag upp mobilen från fickan och tänkte ringa mina föräldrar och plocka upp mig.
Jag ville ge upp. Hela kroppen skrek att jag skulle ge upp.
Så relativt tidigt i loppet började jag bråka med mig själv. 

Av någon anledning stoppade jag tillbaks mobilen i fickan och fortsatte att springa.
Strax efter bestämde jag mig att INGET kunde stoppa mig. 
Jag ska springa i mål punkt jävla slut. 
Något mäktigt hände i hjärnan på mig.

Mot slutet av tävlingen började människor gå och flera gav upp. 
Men jag hade redan bestämt mig att jag skulle aldrig stanna så jag gnagde vidare.

Mot målet 
En skylt visar att vi hade sprungit 1,9km, vi hade endast 2 km kvar. 
Jag ignorerade all smärta och såg målet framför mig.
100 meter innan mål står syster och Alma vid vägkanten.
Hon skriker "motter, motter" och då känner jag verkligen hur extremt slut jag är. 
Men återigen överraskar jag mig själv, och ökar farten. Alma gav mig en extrakick helt enkelt.
Jag sprang allt vad jag bara kunde rakt in i mål.

Det roliga hör till att Alma sprang in på banan efter mig. Hon gjorde en liten vurpa och hon bjöd på många skratt.

Väl inne i mål
Jag, jag Lisa Andersson har sprungit drygt 20 km, med uuuusla förutsättningar. 
Jag var så slut och lycklig så jag grät.
Karro som redan hade kommit i mål kunde verkligen relatera till känslan så där satt vi i backen och grät. 

Såå stolt över mig själv. Är så förbannat stolt över Karro som dessutom sprang på en kanontid. 

Jag kan nog inte vara ett bevis på hur man bäst förbered sig själv inför en halvmara.
Men jag är ett bevis på att Man kan, bara om man vill. 






Titanic

Visste ni att Titanicfartyget var lika lång som 20 bussar parkerade efter varandra. 
Visste ni att Titanicfartyget var lika hög som 17 trevåningshus, 
alltså mitt hus gånger 17..

Man tror att man enbart lär barn saker.
Guuuuhh nej.. Barn lär vuxna massor!




Sommarjobbet

Precis vid samma tid för ett år sedan, uttryckte jag mig att jag minsann inte skulle jobba en endaste dag sommaren efter.

Det vart inte som jag sa, snarare tvärtom.
Men tacka för det! 
En kanonsommar har det varit.
 Har inget dåligt att komma med. Nu gör jag dock min sista sommarvecka. 
Vilket jag tycker är trist.  

Min slutkommentar på det här inlägget är:
Burträsk har odlat på fina ungar!





Loppet

Just nu snurrar det tankar genom min skalle. Hur tänkte jag när jag anmälde mig till springloppet.

Svaret lär nog vara, att jag tänkte nog inte alls. 
Med  muskelinflammationer på två olika ställen, kan man börja fundera om detta ens är fysiskt möjligt att genomföra?

Jag biter mig i tungan ett par dagar till och tänker att vila i form är nog det enda som kommer funka..








När skämtet blir verklighet

Det började med ett skämt...
Jag la fram ett skämt om att Nikolina och Robin borde flytta till huset på andra sidan gården, så att jag kunde ta över deras superfina lägenhet.

Månader gick, och närmare ett år gick.

Nästa vecka kommer skämtet att bli verklighet. 
Bästa paret flyttar på andra sidan gården, och jag bli den som flyttar in i lägenheten. 

Wow, häftigt! 
Nu tuffar livet på i en härlig fart! 




LNLP

För två helger sen hade vi det vita partyt. Min närvaro räknades.
Jag gillar initiativ i småbyar. 
Beröm till sånna initiativtagare!

Som traditionen följer, checkade jag in personligen på Vattenverksvägen.
Tack för det Forsgrens!







Godnatt

Med dessa bilder säger jag godnatt!








Lycksele

Nu ska Mrslisa få lite kärlek.
Det händer mycket i Lisas liv, så en klapp på kinden är väl det minsta Mrslisa kan få.

Jag har gjort mitt på sommardagiset.
Numer befinner jag mig med de barn som har en rappare käft. 
Det vill säga fritidsbarn.
Vilken tur att jag också ha en rapp käft att plocka fram. 

Charmen med stora barn, är att de greppar ironi. Om man blandar in ironi i livet, så har man enligt mig en högre levnadsstandard.
Utan ironi, är ungefär som peppar och salt.  
Maten kan vara god som den är, men peppar och salt gör maten lite roligare.




I helgen gjorde Anderssons en liten minisemester till Lycksele.
Vi myste på i en campingstuga. Jag vill trycka lite hårdare på just ordet myste. 
Oj oj oj så gos!









Flickorna

Det där är mina flickor det där!!!






RSS 2.0