Ett erkännande
Ska ta fram min ärliga sida.
Efter dagens jobb var det en arg Lisa som kom hem till Vinkelgatan.
Jag varnade mor och far och sa:
"Bry er inte om mig, för jag är arg"
Det är onsdag, det stod springning på schemat.
Min första spontana tanke var att NEJ jag kan inte springa idag när jag är arg.
Men när varken vila, middag eller en kudde över huvudet hjälpte så bestämde jag mig för att springa lika förbannat.
Jag muttrade hela vägen ut...
Jiiiiiiiiseeeees!
Har aldrig någonsin fått ett så tydligt resultat av vad springningen gav mig.
Det är nästan jobbigt för mig att erkänna. Men det är sant!!!!
Det är sant!
Liisa bleev glaaad!!
