Jag gav upp
Min kortdag, och en tanke om årets första springtur föddes i min hjärna.
Inga konstigheter med det så länge allt var innan "springturen".
Så fort jag var i språng började det födas tankar om vad i nedrans tider gör jag. Varför ska jag springa nu? Det är snö och vinter?
Det fastnar snö i skorna, det är fruktansvärt dåligt underlag osv osv.
Jag kväver dock tankarna och fortsätter att springa.
Jag möter en långtradare, och han som körde log på ett mystiskt sätt.
Nu i efterhand förstår jag vad leendet betydde. Han visste mycket väl vad som skulle hända. Och han tänkte förmodligen, "rätt åt henne"
Jag kastas in i ett STORT snömoln, och blev helt övertäckt med snö.
Där sprang jag hostandes med all snörök som fångades av mina lungor.
Sådär förnedrad har jag nog inte blivit i hela mitt liv.
Jag blev så sur så jag avbröt springningen.
Har nyss gjort upp med mig själv, att någon springning blir det inte förrän det är sommar!!!
Amen!
