Min kortdag, och en tanke om årets första springtur föddes i min hjärna.

Inga konstigheter med det så länge allt var innan "springturen".

Så fort jag var i språng började det födas tankar om vad i nedrans tider gör jag. Varför ska jag springa nu? Det är snö och vinter? 

Jag kväver dock tankarna och fortsätter att springa. 

Jag möter en långtradare, och han som körde log på ett mystiskt sätt. 

Nu i efterhand förstår jag vad leendet betydde. Han visste mycket väl vad som skulle hända. Och han tänkte förmodligen, "rätt åt henne"

Jag kastas in i ett STORT snömoln, och blev helt övertäckt med snö.

Där sprang jag hostandes med all snörök som fångades av mina lungor.

Sådär förnedrad har jag nog inte blivit i hela mitt liv. 

Jag blev så sur så jag avbröt springningen.

    Amen!