Historien om halvmaran
Anmälan & träning
Den 17:e maj anmälde jag och Karro oss till Tavelsjö halvmaraton.
Det tog 15 minuter från idé till bokning. Kan absolut vara min galnaste impuls hittills.
Skada och dåliga förutsättningar
Jag tänkte att på tre månader hinner man få till en bra träning.
Det gick suveränt enda tills juli kom...
Jag samlade på mig flera muskelinflammationer.
För två veckor sen så haltade jag.
Så vila och voltaren fick bli min taktik.
Själva loppet 15:e augusti
Så kom den här veckan mitt i augusti.
Jag bestämde mig dock för att åtminstone starta loppet, sen kliva av efter en stund.
Efter de första 8 km tog jag upp mobilen från fickan och tänkte ringa mina föräldrar och plocka upp mig.
Jag ville ge upp. Hela kroppen skrek att jag skulle ge upp.
Så relativt tidigt i loppet började jag bråka med mig själv.
Av någon anledning stoppade jag tillbaks mobilen i fickan och fortsatte att springa.
Strax efter bestämde jag mig att INGET kunde stoppa mig.
Jag ska springa i mål punkt jävla slut.
Något mäktigt hände i hjärnan på mig.
Mot slutet av tävlingen började människor gå och flera gav upp.
Men jag hade redan bestämt mig att jag skulle aldrig stanna så jag gnagde vidare.
Mot målet
En skylt visar att vi hade sprungit 1,9km, vi hade endast 2 km kvar.
Jag ignorerade all smärta och såg målet framför mig.
100 meter innan mål står syster och Alma vid vägkanten.
Hon skriker "motter, motter" och då känner jag verkligen hur extremt slut jag är.
Men återigen överraskar jag mig själv, och ökar farten. Alma gav mig en extrakick helt enkelt.
Jag sprang allt vad jag bara kunde rakt in i mål.
Det roliga hör till att Alma sprang in på banan efter mig. Hon gjorde en liten vurpa och hon bjöd på många skratt.
Väl inne i mål
Jag, jag Lisa Andersson har sprungit drygt 20 km, med uuuusla förutsättningar.
Jag var så slut och lycklig så jag grät.
Karro som redan hade kommit i mål kunde verkligen relatera till känslan så där satt vi i backen och grät.
Såå stolt över mig själv. Är så förbannat stolt över Karro som dessutom sprang på en kanontid.
Jag kan nog inte vara ett bevis på hur man bäst förbered sig själv inför en halvmara.
Men jag är ett bevis på att Man kan, bara om man vill.
