Fredagskänslor
Jag trotsade snöovädret och for till Skellefteå ändå.
Stundvis svor jag till mig själv.
Varför är jag sådär dumt envis för?
En normal människa skulle nog i mitt fall ha vänt om, och fortsatt vägen hem
mot Burträsk igen.
Men nu identifierar jag mig inte som normal heller.
Jag började koppla in tankar som:
Om jag nu skulle dö, så vill dö försökandes, istället för att dö i ett tillfälle då jag just gett upp.
Jamen ni förstår ju vad jag handskas med.. Ovän med sig själv är inte den bästa fredagsunderhållningen.
Vilken tur att dock klokheten i mig vann, och jag stannade i stan och sov i Almas säng! Lycko jag!
